Jag hade en hård dag den andra dagen. Det fanns några hälsoproblem med en familjemedlem, och det blev min dag upp och ner. Det var inte första gången. Jag befann mig återigen att ringa till den här läkaren och den läkaren, den här rådgivaren och den som försöker få råd om vad man ska göra. Då var det säkerhetsskador på mina planer för dagen, mina möten etc. för att inte tala om emotionella vägtullar på andra familjemedlemmar. Det var ansträngande att vara en vårdgivare för dem alla och ansträngande för att jag skulle komma ifrån varandra.
Jag måste tänka ikväll att det måste finnas många, många som känner på samma sätt. Så hård som för patienterna kan det också vara mycket tufft på vårdgivaren - och de får det från alla håll när de försöker hjälpa patienten, hantera sitt eget liv och försöka minimera skador på alla andra.
Det kan vara en otrolig roll och en som kan så fröna för att vårdgivaren blir en patient själv. Vad jag menar är att det är ett stressigt jobb. Och jag tror att stress spelar en roll i sjukdomen. Har min svåra dag förkortat mitt liv med några minuter? Kanske så. Var det viktigt att jag utförde denna roll? Ja. Skulle jag göra det igen? Självklart. Skulle jag vilja ha någon att säga tack någon gång? Ja, det skulle vara trevligt.
Vad sägs om någon av dina vårdgivare där ute, vill du chime in?
-Skriv ut
